varför skiner solen när jag...


ändå inte kan gå ut.
det är oerhört deprimerande.

dock så börjar jag fundera över mitt liv och allt jag gör.
var tiden tar vägen och vad jag egentligen får ut av det..?
dagen startar halv sex, åker hemifrån kl.7, tåget åker 7.44.
är i skolan till strax efter åtta. där går dagen och sen hem,
hämta korvarna, laga mat, möta älskling i dörren, till teatern eller
nåt möte som jag såklart anmält mig till. väl hemma är klockan
oftast efter nio och jag har alltid skolsaker att pyssla med i nån
timme eller två... sen stupas det i säng och morgonen efter börjar
allting om igen.

när är det meningen att man ska hinna med?

det är så mycket som oroar mig nu för tiden och jag är en jävel på att dölja saker som jag inte orkar prata om. istället håller jag allt inombords tills det brister och sambon får plocka ihop mig som ligger i bitar på golvet med ångestattacker. till och med nu så börjar tårarna rinna och jag önskar så innerligt att jag visste vad jag skulle göra åt allt. kraven jag sätter på mig själv, till skolan och teatern, till hemmet och familjen.

det är väl så att kroppen inte klarar mer. och egentligen inte psyket heller. men kan man erkänna det? att jag är slut? att jag inte orkar mer... att jag snart kommer kollapsa för att allt bara blir för mycket. jag förstår varför min kropp strejkar just nu, det gör jag. men inte sjutton kommer jag ändra på mig om nån dag när jag mår bättre... jag fortsätter att må dåligt, över kroppen, pengarna och kraven. men nog fan gör jag det i tysthet också.

kroppen strejkar förövrigt fortfarande.
ärligt talat. jag har mått bättre.
och inte är det roligt att behöva rannsaka sig själv för att se sina brister och fel.



jag är sjuk. någon som vill överta en magsjuka/kollaps?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0