♥ oktoberkyssar

okej. det här var ju typ hur kul som helst.

 

imorgon, om ganska precis tolv timmar lämnar jag min lägenhet och börjar resan mot skolan där det klockan nollnio väntar en tenta på mig i sal a307 (?tror jag?). jag mådde lite bättre med nervositeten hos anna idag men när jag kom hem igen så började jag vara ett vrak igen. hmmm. mitt undermedvetna försöker nog förmå mig att inse att jag inte är så förberedd som jag tror... eller så förberedd som jag VILL vara... mitt psyke klarar inte av sånt här. jag vill ha struktur och ordning och reda och vetskap om hur saker och ting kommer att vara. när det är så här och sån här väntan så faller jag sönder. sönder och samman.

nu klingar kyrkklockorna (för det är ju iallafall onsdag) men egentligen vet jag att de klämtar för mitt liv, min kommande framtid min överlevnad. och varför är jag inte redan utexad då de utannonserar typ mina drömjobb nu?!? hur tänker dom egentligen? jag vill ju ha jobben! kan inte alla blivande pensionärlärare typ arbeta kvar i cirka tvåochetthalvtår till innan de slutar... jag behöver också ha jobb i världen när den kommer vara överbefolkad av nyexade lärare som vill jobba mot grundskolans yngre år... fan.

mördade barn i arboga.
på tv om en tonåring som knivmördat sin bebis.
jag är matt och tårarna bränner.

Jag satt härom dagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,
som en efter en har ta'tt slut.
Då såg jag en bild av en flicka med en
skadskjuten kråka i famn.
Hon springer i väg genom skogen så fort
som hon någonsin kan.
Hon springer med fladdrande lockar.
Hon springer på taniga ben.
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte ska vara försent.
 
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart.
Och om en stund är den alldeles död,
Men flickan hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn.
Hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon.
Hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.

Och jag började darra i vånda och nöd.
Jag skaka' av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka.
Och jag är ett springande barn
som tror det finns nån' som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nån' som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta.
Jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles försent.

/wiehe

vårsolen skiner in genom mina nyputsade köksfönster och allt onödigt; oviktigt bara blåste bort.



varför bor jag inte lite närmare havet?



[bild från aftonbladet]

sådärja.
nu har jag sökt sommarkurser också så jag har något att spendera sommaren med. förhoppningsvis...

sitter och ska skriva min teknikreflektion och det går väl bra men. jag hatar tvären. det kan inte finnas en kurs som är mer värdelös än den här. och inte förrän i juni är vi färdiga. jag kommer dessutom avsky mig själv om jag inte får godkänt på kursen. tänk vilket öde att behöva göra om alltet  - en gång till. fy sjutton.

imorgon har vi barnintervjudag.
ska ju få låna två förhoppningsvis magnifika barn som ger mig allt jag behöver för att kunna få en förståelse för det fenomenografiska... det är mycket och tungt de här ämnesveckorna i skolan nu och det känns som en befrielse när jag idag insåg att det bara är enochenhalv vecka kvar innan det är över. känns så skönt. sen är det bara att försöka få ihop allt så jag klarar tentan också. men jag sätter hoppet till mig själv.
-pust-