♥ oktoberkyssar

Jag satt härom dagen och läste min tidning
en dag som så många förut.
Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt,
som en efter en har ta'tt slut.
Då såg jag en bild av en flicka med en
skadskjuten kråka i famn.
Hon springer i väg genom skogen så fort
som hon någonsin kan.
Hon springer med fladdrande lockar.
Hon springer på taniga ben.
Och hon hoppas och tror och hon bönar och ber
att det inte ska vara försent.
 
Och flickan är liten och hennes hår är så ljust
och hennes kind är så flämtande röd.
Och kråkan är klumpig och kraxande svart.
Och om en stund är den alldeles död,
Men flickan hon springer för livet
hos en skadskjuten fågel i famn.
Hon springer mot trygghet och värme
för det som är riktigt och sant.
Hon springer med tindrande ögon.
Hon springer på taniga ben.
För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt,
att finns det liv, är det aldrig försent.

Och jag började darra i vånda och nöd.
Jag skaka' av rädsla och skräck.
För jag visste ju alldeles tydligt och klart
att det var bilden av mig som jag sett.
För mitt hopp är en skadskjuten kråka.
Och jag är ett springande barn
som tror det finns nån' som kan hjälpa mig än,
som tror det finns nån' som har svar.
Och jag springer med bultande hjärta.
Jag springer på taniga ben.
Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet
att det redan är alldeles försent.

/wiehe