hundra mil

---------------------------------------

hon bor i en förfallen kyrka
det är inget hem
hon bor bland glas och murkna brädor
målade fönsterrutor och hemliga
galenskaper
hon berättar för sig själv hur allting är
hur livet kan gå
fram och ifrån


hon bor inte i någons existens
inte ens i sin
egen
hon målar fönsterrutor i hopp om att
framtiden
- solen -
ska skina igenom och bli ett vackert mönster
på den en gång vita väggen


hon har ingenting
hon bor där ingen längre kommer
för att hälsa på
glassplittret är det enda sällskapet som
bekantskapskretsen spridit sig kring
hon har tappat kontroll och sans
de hemliga galenskaperna har stigit i styrka
hon är osynlig
hon är ingen


hon springer långsamt
bort långt från snabbt
ingen tar tid
hon klockas på 2o sekunder
applåderna stiger till taket
glassplittret är hennes sällskap
hon talar om gårdagen då hon målade
själen grön
för hon ville se om den skulle färga av sig


hon bor i en förfallen kyrka
hon sover på gamla brädor och
har en själ som färgat klänningen grön
existerar i vår tankeverksamhet
hon bor bland tappat glas och murkna brädor
drömmar står på väntelistan
hon sover i lera och damm
hon målar fönsterrutor i hopp om att
framtiden
- solen -
ska skina igenom och bli ett vackert mönster
på den en gång vita väggen

---------------------------------------
.sandra


Kommentarer
Postat av: plyschis

Usch vad vackert! Jag känner igen mig själv i texten fast den inte är om mig.pöss

2008-05-14 @ 08:29:40
Postat av: Beatrice Korkeamäki

så fint du skriver, fina sandra.

2008-05-14 @ 14:12:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0